Himlen var mörkt på. De vita fluffiga molnen blåser snabbt fram längs med himlavarlvet. Jag går hemåt och tittar upp och njuter. Till jag upptäcker att jag gör det, igen, jag är nära att falla åt samma håll som molnen blåser. Hoppsan. Så är det varje gång men den dag jag faller kommer det ändå vara värt det för det är så vackert.
Igår var det podpratardags igen. Jag skrattar så jag gråter, minst en gång per inspelning. Det är bra för mig :)
I helgen blir det resa av, denna gång är det Bristol som är målet för resan. *fluff*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar